Den vita feminismens förtryck

Detta är en artikel från StreetGäris 10 år feministiska magazine.

Text: Noor Nassef

Vissa saker behöver bli sagda, även om de är svåra att formulera och obekväma att höra (eller läsa). Andra skulle hävda att det inte är strategiskt, eller till och med fel, att framföra kritik mot vit feminism i samband med internationella kvinnodagen men jag vill hävda det motsatta. Det är alltid viktigt att föra kritik mot vit feminism och särskilt i en värld där ras är, och har varit, den kategori som kanske primärt definierar människors livs- och dödsvillkor.

Med den utgångspunkten följer därför en förståelse för att vithet i många avseenden också dominerar och strukturerar den feministiska kampen. Även om postkoloniala- och dekoloniala feministiska rörelser, riktningar och ambitioner visar på en möjlighet att göra det precis motsatta, är deras budskap tydligt. Om inte den feministiska kampen aktivt adresserar frågor om ras och aktivt arbetar emot vithet, kommer kampen att medvetet eller omedvetet skapa och reproducera förtryck, våld och död.

Det första som behöver understrykas är att det inte finns feministiska sammanslutningar som själva beskriver att de bedriver någon form av vit feminism. Det betyder däremot inte att den vita feminismen inte finns och inte heller att den är dold. Dessvärre vittnar både en historisk tillbakablick och vår samtid om fenomenets explicita närvaro och konsekvenserna av dess politik. Allt ifrån Europas tidigare koloniala projekt till västvärldens senare invasioner och imperialistiska krig har motiverats som en nödvändighet för att rädda bruna och svarta kvinnor från sina förtryckande män. Idag är det många som kan se det uppenbart skeva i den logiken, och kan förstå att varken de koloniala projekten eller de imperialistiska krigen har varit intresserade av bruna och svarta kvinnors faktiska rättigheter. Frågan om jämställdhet har istället använts som ett verktyg för att vinna makt, mark och resurser och på så sätt stärkt vithetens politiska, sociala, ekonomiska och kulturella ställning. Det är också en beskrivning av hur vit feminism faktiskt kan förstås för att inte reduceras till att handla om vita kvinnor som bedriver en jämställdhetskamp. Den vita feminismens syftar huvudsakligen därför till att medvetet eller omedvetet stärka vithetens ställning och använder ”jämställdhet” för att uppnå ändamålet.

I andra avseenden där vit feminism organiseras är samma logik fortfarande aktuell men ännu inte erkänd. Det visar sig främst genom två angreppssätt. Det första angreppssättet handlar om att selektivt stärka vita kvinnors ställning så att de blir jämlika vita män med allt vad det innebär. Målet är att skapa ett så jämlikt vitt samhälle som möjligt för att vita ska kunna vara vita på lika villkor. Det är särskilt synligt en dag som denna som tydligt visar vilka feministiska sammanslutningar som värdesätts, premieras och solidariseras med.

Det andra angreppssättet handlar om att skapa en arketyp där bruna och svarta män är den absoluta symbolen för vad sexism och kvinnoförtryck kan vara. Eftersom det går att hitta föreställda förklaringar till sexismen i deras ”bakåtsträvande” kultur och religion går det också att förstå dem som exceptionellt sexistiska. I jämförelse med vita män betraktas bruna och svarta mäns sexism som att inte vara motiverad av kön, utan relaterad primärt till föreställningar om deras kultur och religion. Det gör att politiker och tjänstemän också kan formulera insatser i jämställdhetens namn som ska “ta itu” med deras kultur och religion utan att det problematiseras eller ifrågasätts. De insatserna kan lättast beskrivas som en form av rasistisk feminism eller en rasistisk jämställdhetspolitik. Konsekvenserna  av det här angreppssättet leder däremot inte till ökade friheter för bruna och svarta kvinnor. De kvinnorna är snarare en del av det kollektiv vars rättigheter inskränks eftersom de delar samma kultur och religion som männen. Konsekvenserna går istället att förstå som rasistiska repressalier som får kollektiva och strukturella konsekvenser oberoende av kön snarare än insatser som främjar jämställdheten. Likväl är det ett effektivt sätt att fortsätta stärka den svenska självbilden om  att vita svenskar är jämställda eftersom det sker i kontrast till idéer om ”den andre”.

Att beskriva vad rasistisk feminism och rasistisk jämställdhetspolitik är räcker för att ringa in problemet med vit feminism och förtrycket som tillkommer. Ändå är det nödvändigt att understryka att vit feminism också skapar möjligheter för det vita patriarkatet att expandera sitt maktfält. När bruna och svarta mäns sexism förklaras med att vara kultur- och religionsmotiverad,  kan vita män distansera sig från de grunder som anses vara orsaken till den sexism som bruna och svarta män praktiserar. Vita män kan därför avskriva sig ett större ansvar för sexism trots att de tillhör den grupp som besitter mest makt och resurser i samhället. Det resulterar i ett samhälle som har en högre toleransnivå för vita mäns sexism men också att den ojämlika makt- och resursfördelningen som finns mellan olika grupper heller inte konfronteras eller omfördelas. I sin tur förstärks det vita patriarkatet.

När sexismen förklaras vara kultur- och religionsmotiverad skapas även möjligheter för enskilda kvinnor att inta positioner hos det vita patriarkatet eftersom det vita patriarkatet välkomnar att blickarna riktas mot bruna och svarta män. Även om det är en villkorad möjlighet för att faktiskt inta en position etableras en (falsk) bild av att det vita patriarkatet är intresserade av att adressera jämställdhetsfrågor. Men slutresultatet blir en fråga om vit feminism som uppträder för vita män och därmed också ett fortsatt upprätthållande av sexism och en (re)produktion av rasism. Att jämställdhet används som en förklädnad för detta är anledningen till att den vita feminismen är svår och obekväm att ifrågasätta  men kanske är det trots allt det mest feministiska och antirasistiska man kan göra, särskilt en dag som denna.

– Noor Nassef är doktorand i  barn-och ungdomsvetenskap. Utanför doktorandstudierna  skriver Noor texter om intersektionell feminism, rasism och islamofobi.