När jag senast besökte min familj på Sri Lanka i våras var det två år sedan sist. Pandemin drabbade ön på fler sätt än just covid-fall. Mina systrar pratade dagligen med mig om hur allt har blivit mycket dyrare nu.
Först som konsekvenser av pandemin, sen som en direkt effekt av det pågående kriget som Ryssland orsakar Ukraina och i mångt och mycket världen.
Deras oro för hur pengar ska räcka till var tydligt märkbar. Oron är fortfarande närvarande i våra samtal och meddelanden till varandra. Det gör ont att veta och begränsat kunna hjälpa och förändra.
Under 2022 har folket plågats av skyhöga priser på basvaror såsom ris och linser, oregelbundna och långdragna strömavbrott och brist på gas och bränsle. Det har inte bara orsakat en svår ekonomisk kris, utan även en humanitär kris på Sri Lanka.
En stor del av befolkningen är låginkomsttagare och många har inte längre råd med mat för dagen, när priserna har 4-dubblats på väldigt kort tid. Det är en stor prisskillnad mellan januari och juni, där inflationen stigit från ca 12% till 54 %.
I min familjs hus i byn, ungefär en timme sydost från huvudstaden Colombo, stängs strömmen av mellan 4 och 15 timmar per dygn.
Då var regnperioden på ingång och luften var så fuktig och varm att det var svårt att röra sig utan att fläktarna var i gång. Men utan ström var inga fläktar på.
På samma sätt ökade bristen på gas och bränsle. Människor köade i timmar i hettan för att fylla på sin tuktuk (för det är deras jobb) eller deras fordon (för att ta sig till jobbet), eller gascylidern för att kunna laga mat i hemmet.
Min familj hade sedan ett tag tillbaka slutat laga mat med gas. Både för att de inte längre hade råd till de nya, höga priserna, eller möjlighet att stå ute i hettan för att bokstavligen kämpa sig till en del av gasen.
Covid slog hårt mot befolkningen och de som har minst drabbas värst när samhället stängs ner utan ett system som ger nödvändigheter till alla, särskilt de som behövt det som mest.
Under våren har Sri Lanka steg för steg klivit in i den värsta ekonomiska krisen landet befunnit sig i. Med sin historia står landet i stor skuld med höga lån från utlandet. Därtill har kriget som Ryssland för mot Ukraina orsakat en djupare effekt när gas och bränsle till hemmen, fordon, restauranger och verksamheter blir en bristvara. Kris som har lett till att människor blir utan jobb, utan resurser och utan stöd från sin regering. En utförsbacke som till slut ledde till krasch och att folket fick nog.
I början av april i år växte protesterna och min bästa vän Mato och hans vänner tog sig till huvudstaden Colombo för att ansluta till de tusentals människor som tröttnat på landets makthavare.
Efter 92 dagar av stark och outtröttliga kamp och demonstrationer i Colombo, där folket krävde att President Gotabaya Rajapaksa skulle avgå, skedde till slut just detta.
92 dagar i rad har människorna gått samman med plakat med texten #gohomegota# som tydligt markerade deras önskan om att Rajapaksa inte är en president för sitt folk.
92 dagar som visar att kraften i kampen ger resultat. När människor går ihop.
Den 9 juli blev med andra ord en historisk dag för Sri Lanka, då demonstranter stormade presidentens palats, som dagen innan hade flytt landet, efter att ha missgynnat och misskött befolkningens behov så illa.
Folkets outtröttliga kamp är en revolution för rättvisa som har skrivit historia.
För tre dagar sedan, den 20 juli och ungefär 100 dagar efter att demonstrationerna startade i huvudstaden, har landets parlament röstat fram Ranil Wickremesinghe till ny president. Han får på sitt bord har en stor, tung och livsviktig uppgift framför sig: att ta hjälp från omvärlden och leda landet ut ur krisen.
Jag hör på familjen och på Mato att läget är illa. Svårt. Osäkert. Befolkning ber och internationell solidaritet och stöd. Och jag ber med dem.
– Manel Rodrick, ledamot StreetGäris